UTSTÄLLNINGAR


SOMMAR 2019

29 jun - 29 sep


LAURIE ANDERSON - GITTAN JÖNSSON - TOVA MOZARD


Vernissage 29 juni kl 13.00 - 17.00


 

       

Att löven kan vara bokstäver är lika självklart som lövsprickningen.

---------------------------------------------------------------------------------


 

         Det här blir ett strövtåg i processen – både i att skapa och att se. Det kommer också handla om den felande länken dem emellan. Så många märkliga verk och så många ord däromkring – och ändå så svårt att själv se något i vad man tror att man bör se. 

 

        Klart att jag också kritiserar mig själv. Jag har skrivit och föreläst om konst under ett helt liv. Och ändå, efter en som jag tycker enkel föreläsning, får jag häpnadsväckande frågor. Något är fel. Grundläggande fel:

 

        ”Kan det här verkligen vara konst”? Eller: ”vad tycker du att jag ska tycka”?

 

        Det ekar av hundra års konstoro. Men så låter det fortfarande. Om man skrapar lite på ytan.

 

        Konstens förbannelse är att man blivit så rädd för den. Antingen flyter man med strömmen och den tjusiga socioekonomiska hajpen. Eller så vänder man bort huvudet.

 

        Däremellan ingenting. Ingen kreativ zon. Ingen Tintomara.

 

        Nu menar jag absolut inte att konstnärerna ska lägga något till rätta. Aldrig i livet ska de tänka så. Jag ämnar inte heller näpsa några kritiker. Kritikerinstitutionen måste försvaras nu när populismen satt den i gungning.

 

         Men själv tänker jag tillåta mig att vara naiv, till exempel inför dessa tre konstnärers verk. För samtalet är konstens liv, som Ulrik Samuelsson en gång formulerat det.

 

         Som kritiker ägnar man sig ofta åt att klassificera istället för att öppna. Klassifikationen avgränsar men är ingen elitism utan en del av processen att förstå: Vad är detta för verk, vem har gjort det, och fungerar det? Problemet är att man sällan får plats för mer än avprickningar. Man hinner inte fråga hur och varför. Sådana frågor innebär ju osäkerhet, och osäkerhet kräver utrymme. Och visst mod.

 

         Ändå är just förmågan att väcka osäkerhet konstens innersta väsen. Särskilt idag när vi måste ha blixtsnabba och klatschiga svar på allting.

 

          Konst är så långt från stöddig Trump-ism möjligt.

 

          Konst osäkrar, förvandlar och öppnar mot något annat. Den är inte ens en metafor, inget SOM OM. Den ÄR --  gärna andra och underligt skeva världar.

 

           Med Laurie Anderson flyger vi genom trädkronorna. Det är inte SOM OM vi flög. Vi flyger, faktiskt. Kroppen tumlar och svävar. Och att löven kan vara bokstäver är lika självklart som lövsprickningen. Genom sina verk erbjuder Laurie Anderson en frihet som är nu. Härlig och våldsam.

 

           Jag tror att den som går på konstutställningar vågar mer än andra. För att få ut någonting måste man ju numera utsätta sig för utsvävningar i alla möjliga dimensioner.

 

           Till exempel för att själv bli löjlig.

 

           Det blir jag inför Tova Mozards film ”Psychic Temple”. Aldrig skulle jag uppsökt denna obskyra verksamhet  i min egen verklighet. Jag hatar ju sån där kvasiandlighet. Men här sugs jag fast i soffan av den manande, skrapande rösten och upptäcker att den där fåniga längtan och vaga ensamheten ju också är mina.

 

           Det spelar ingen roll vilken teknik konstnärerna arbetar med. Att få det hela att leva är grejen, oavsett om det rör sig om virtual reality, film eller måleri. Ja, konstigast av allt är ju egentligen de möjliga suggestionerna och förvandlingarna genom måleriet.

    

           ”Så mycket längtan på så liten yta ” är den underbara titeln på Karl Olof Knausgårds bok om Edward Munch. Titeln är ett konstaterande. Ta Gittan Jönssons målning ”Diskkasterskan” från 1978, som jag inte kan glömma. Eller ta den färskare ”Vandrerskan”, som med sin dammsugare klättrat upp på den tyske målaren Caspar David Friedrichs romantiskt heroiska klippa.

 

            Vilka dramer! Så mycket komprimerad längtan på så små dukar!

 

            Själv betraktar jag inte ens diskning eller städning som särskilt kvinnliga verksamheter. Att kasta ut tallrikar istället för att diska dem - eller att som kvinna under fem decennier släpa med sig dammsugare in i konshistoriens stora manliga verk - är helt enkelt generella konsttilltag. Fräcka och öppnande.

 

            Men att lyckas måla dammsugaren som en egendomlig korsning av bomb och besjälat djur, och att häva ut de målade tallrikarna så att de, ännu efter fyrtio år, gång på gång skjuts ut från den målade diskhon och förenar sig med världsrymden…

 

            Det är större.        

 

           

                    

Ingela Lind

Författare och konstkritiker

HITTA TILL OSS

 

 

RIKSTOLVAN

Rikstolvan 34

272 92 SIMRISHAMN


Hitta hit




ÖPPETTIDER

 


29 Juni - 1 Sep

Tis - Sön 11.00 - 19.00


2 - 29 sep

Fre - Sön 11.00 - 19.00

 

ENTRÉ

 

 

Vuxen: 120 sek

Tonåring/Studerande: 60 sek

Barn t.o.m. 12 år: 0 sek


Biljetten gäller t.o.m. den 29 sep.





KONTAKTA OSS

 

 

+46 735 919136


info@rikstolvan.se

 

 

Copyright © All Rights Reserved